Atlantis Äventyr

Atlantis äventyr
Det var natt. Klockan var runt 01:00 tiden när min fru väckte mig. ”Hörde du det där?” sa hon. ”Mmm, vad?” sa jag gäspande. ”Det var något som lät. Jag vet inte vad det var, men jag hör det inte längre.” sa hon. ”Äh, ta och somna om igen, det var säkert ingenting.” sa jag och var på väg att somna när jag också hörde något. Jag satte mig upp i sängen, och det verkade som att min fru Alice också gjorde det. ”Där var det igen!” sa hon och tittade på mig. Jag såg på henne, såg hennes vackra ansikte, månens ljus träffade hennes vita, ljusa hår och det såg ut som om det strålade.
”Jag hörde också någonting.” sa jag och klev ur sängen och tog på mig morgonrocken. Alice gjorde detsamma. Jag tog med mig mobilen och satte på ficklampan på den, för det var mörkt i huset. Vi gick ut ur sovrummet och gick ned för trappan. Vi stannade halvvägs i trappan för vi hörde ljudet igen.
”Det låter som att det kommer från vardagsrummet.” sa Alice och vi gick vidare ner för trappan och svängde av åt höger, där vardagsrummet låg. Vi såg ingenting, det var helt tyst förutom det svaga tick-tackandet från väggklockan. Sedan började det lysa svagt i bokhyllan mitt emot oss och ljudet kom på nytt. Det lät som att det var tusen och åter tusen änglar sjöng, men det lät oklart. Som om dem sjöng under vatten. ”Vad vackert det låter.” sa Alice tyst och gick fram till bokhyllan. Det var en gamman hjärtmussla som låg där. Det var den som lös och spelade den underbara sången. ”Kommer du ihåg den där dagen då vi fick musslan?” frågade Alice mig. Jag såg henne i hennes mörkblå ögon. ”Hur skulle jag någonsin kunna glömma?” Trots att det var 40 år sedan, så kändes det som att det var igår.
Jag och Alice satt vid köksbordet och gjorde en lista på vad vi behövde till dykningen vi skulle göra i helgen. Jag satt och snurrade mitt högra pekfinger runt i mitt medellånga bruna hår och väntade på att Alice skulle skriva klart det sista på listan. ”Jaha, då tror jag att vi har fått med allt.” säger hon och lägger ifrån sig pennan och tar upp skrivblocket och ger det till mig så att jag också kan läsa den. ”Japp, ser ut som att allt är med.” sa jag.
Helgen var här, och vi åt frukost tidigt och sedan packade vi allt i bilen och körde iväg. Vi hade våran egen speciella dykplats. Vi parkerade bilen några meter ifrån stranden. Vattnet var klart och blått, solen sken och det blåste inget.
”Ser ut som att det blir bra sikt i vattnet.” sa jag och såg ut över vattnet.
”Ja, vad bra!” sa Alice och höll på att ta på sig dykdräkten. Jag gjorde det också och sedan hjälpte vi varandra att ta på våra dykvästar. Vi imskyddade våra cyklop och satte på oss dem. Sedan kollade vi varandra så att vi hade bra luft, att alla remmar satt säkrade och att vi inte hade glömt något, och sedan klev vi i vattnet, tog på oss simfenorna och satte regulatorn i munnen och sedan dök vi ner. Väl under vattenytan tog jag ett djupt andetag och kände den komprimerade luften fyllas i mina lungor, och sedan andades jag ut och bubblor kom ut ur regulatorn. Under vattnet kände jag mig fri, det kändes som att jag flög. Jag såg Alice några decimeter ifrån mig, så jag simmade fram till henne och vi simmade åt ett gemensamt håll. Efter några meters simmande gav Alice mig en gest att komma till henne, och när jag var framme hos henne pekade hon mot något. Jag tittade åt det hållet och först såg jag inte vad det var, men sedan såg jag fler detaljer. Det var ett skeppsvrak! Jag kunde först inte tro att det var sant, men det var ett skeppsvrak. Alice simmade iväg mot det och jag gjorde detsamma. Det var stort med många hål i skrovet och var nästan helt övertäckt med sjögräs och andra havsdjur som bosatt sig där. Jag simmade in genom ett stort hål på ena sidan av skrovet. Det var ganska mörkt, men lite här och där sken solljuset in mellan springor och hål i skeppet. Det fanns enmassa gamla möbler omkullvälta och lådor som låg huller om buller. Men det som fångade min blick var en stor golvspegel. Den stod mitt på golvet i skeppet och hade inte en enda skråma på sig. Glaset var helt rent och blankt och den gyllene snirklade guldramen bara glänste. Det kändes som att den lös starkare ju närmare jag kom mot den. Alice hade också följt efter mig in i båten och vi simmade sida vid sida mot spegeln. Ljuset blev allt starkare och tillslut kunde vi inte ha våra ögon öppna utan att bli bländade.
Plötsligt kändes det inte längre att vi var under vatten. Jag öppnade mina ögon och först såg jag ingenting, men sedan klarnade sig blicken och jag befann mig på sand på botten av havet. Men det var ljust som mitt på dagen. Det var omöjligt för mig att lista ut på vilket djup jag var på, för när jag tittade upp såg jag inte havsytan. Sanden såg ut att vara av guld, för det glänste blankt. Jag såg mig om efter min fru, och hon stod där på havsbotten och tittade på en jättestor marmorpelare. Jag undrade var detta var för plats, och jag reste mig upp, och jag blev chockad. Det var som att vi inte var under vatten, för jag kände ingen motstånd av vatten. Men det kom bubblor ur regulatorn, så vi var under vatten.
Jag såg en fisk simma förbi, men det var ingen vanlig fisk. Den var stor som en forell, men dess fjäll skimmrade i alla möjliga färger. Det var rent omöjligt att säga vilken färg den egentligen hade.
Alice simmade iväg och jag följde efter henne. Vi fann flera pelare, så vi följde efter dem. Sedan såg vi en stor kupol av nåt slag. Och i kupolen såg vi en stor gyllene bläckfisk och andra mindre fiskar runt om. Vi simmade närmare och såg att fiskarna hade en människas överkropp och huvud och hade en fisks stjärtfena. Sjöjungfrur! Dem hade samma hudton som människor, hade bilder på havsdjur och havsväxter på sina armar och axlar, nästan som tatueringar, och deras stjärtfenor skimrade i olika färger. Dem hade även skimrande hår och hade färgglada snäckor och musslor och en och annan sjöstjärna i det. Bläckfisken såg ut som en staty av rent guld, men den rörde på sig. Den såg på oss och sjöjungfrurna såg på oss också. Och plötsligt var det som en sorts dragningskraft fick oss att simma mot kupolen, utan att kunna styra oss själva. Vi simmade rakt igenom kupolen och simmade ner mot ett golv. Golvet såg ut att vara gjort av hundratusentals gyllene blänkande hjärtmusslor som var och en hade en egen färg på en sten som satt på dem. Ingen hade samma färg.
Jag och Alice stod mitt framför den jättestora gyllene bläckfisken. Vi var båda rädda, men även var vi väldigt lugna. Det kändes som att det var en sorts kraft som gjorde det. Bläckfisken hade skimrande ädelstenar på sina åtta långa armar och även på sitt huvud. Och dess lysande svarta ögon tittate på oss och den började tala.
”Ärade gäster. Välkommna till våran stad. Ni behöver inte vara rädda, ty denna stad är den säkraste platsen på jorden. Ty porten hit är väl bevakad, och bara dem med rena hjärtan kan hitta porten och komma igenom.” Rösten lät djup, men vänlig. En röst man kan lita till. ”Mitt namn är Aurum Loligo, (latin för guld bläckfisk) och jag är konungen av Atlantis.” Mina ögon spärrades upp. Kunde vi värkligen hittat vägen till Atlantis? Och utan att tänka tog jag ut regulatorn ur munnen, Alice tittade på mig som om jag var galen, och jag sa:
”Jag heter Viktor och det här är min fru, Alice.” Jag gav henne en gest och hon tog också av sig regulatorn. ”Aurum Loligo, var det så du hette?” frågade Alice lite osäkert, och bläckfisken nickade, åtminståne såg det ut som att den nickade.
”Är det här verkligen Atlantis? Den försvunna staden Atlantis?”
”Ja, Alice. Och ni två är några av få som spegeln accepterat.” sa Aurum Loligo.
”Men vad händer med dem spegeln inte accepterar?” Nu vad jag väldigt nyfiken.
”Spegeln visas bara för dem som är värdiga. Inte ens skeppet syns för dem som inte är värdiga. Alla ni ser här kommer från eran värld och har rena hjärtan.” ”Vänta lite nu här. Menar du att om man flyttar hit till Atlantis, blir man då en sjöjungfru och kan andas under vatten utan att behöva speciell utrustning?” frågade jag. ”Ja, Viktor. Men du behöver inte vara rädd. Jag är den ende som kan förvandla er till sjöjungfrur, men bara om ni säger att ni vill.” sa Aurum Loligo. Detta var mycket att ta in. Det blev tyst en stunt, och Alice var den som bröt tystnaden. ”Finns det någon väg ut härifrån då? Om det finns en väg in måste det väl finnas en väg ut? Till vår värld?” När jag tänkte efter så kände jag också att jag ville hem, och kunna smälta in allt detta i mitt huvud. ”Viktor.” sa Aurum Loligo och jag tittade upp mot honom. ”Sträck ut din hand.” Jag gjorde det och den stora bläckfisket sträckte ut en lång gyllene tentackel och släppte en stor hjärtsnäcka i min hand. Den var kristallvit och stor som en knuten näve.
”Denna kompass öppnas endast för dem som är värdiga i ert släkte. Den leder er hit och den leder även er hem. Men ni måste lova att aldrig avslöja våran värld för någon.” Vi lovade och tackade för allt, vi tog på oss regulatorerna och simmade ut ur kupolen. Vi hörde bläckfisken säga: ”På återseende.” och Aurum Loligo vinkade oss farväl och även sjöjungfrurna. Jag och Alice simmade till samma plats som vi hamnade på och där öppnade sig ett ljus, som vi simmade in i. Allt blev bländande ljust igen, och när jag öppnade ögonen igen befann sig jag och Alice i våran säng. Vi satte oss upp båda två och trodde det var en dröm, men jag kände att jag höll om något och tog upp min högra hand och där var den vita hjärtmusslan. Kompassen vi fick av Atlantis konung.

”Den dagen var underbar.” sa Alice och kramade om mig. Jag tog upp kompassen och sa tyst: ”Aurum Loligo.” Sedan såg jag in i Alice’s ögon, dem vackert blå ögonen, och såg mina egna bruna ögon i dem. Jag viste att vi tänkte på samma sak. Jag tog en penna och en papperslapp och skrev ned något, tog fram min mobil och skickade ett SMS och sedan packade jag och min fru våran dykutrustning, körde till våran dykplats, hoppade i vattnet och letade efter skeppsvraket. Jag lös med min undervattensficklampa, för det var fortfarande mörkt ute. Vi hittade skeppsvraket, fortfarande lika gammalt. Vi simmade in i det och in i ljuset av spegeln.

Tidigt på morgonen körde Andreas till sina föräldrar med sin fru Ebba. ”Vad var det dina föräldrar ville så här tidigt?” frågade hon. ”Jag vet inte. Jag fick ett SMS runt 01:00 tiden på natten och där ville pappa att jag skulle komma tidigt på morgonen.” Han parkerade bilen utanför sina föräldras hus och knackade på dörren. Inget svar. Han öppnade sedan dörren, för den var olåst. ”Mamma?” ropade Andreas. ”Pappa, är ni här?”
Andreas gick in och Ebba strax efter. Ebba gick in i köket. ”Andreas, det ligger något här!” ropade hon och Andreas småsprang in i köket. Där, på köksbordet, låg det en stor vit hjärtmussla och en papperslapp. Andreas tog upp lappen och läste högt:
”Kära Andreas och Ebba. Jag och Alice har gett oss iväg och kommer troligtvist inte tillbaka, men ni kan nog endå komma till oss. Jag vet att ni tog dykarsertifikat när ni var i Australien, så låt bara musslan leda er vägen. Tvivla inte. Och oroa er inte för oss, vi är i bra händer hos vår vän Aurum Loligo. Med vänliga hälsningar Viktor och Alice, Atlantismedborgarna.”
Andreas tog upp musslan, och den öppnade sig och han såg en blank vattenyta i den och en gyllene nål.

Slut

Skapad av Viktor Lindvall den 10/10-2013

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s